Att berätta barnets livshistoria

Många barn har en väldigt splittrad bild av sitt liv. Det gäller speciellt barn som varit med om många förändringar. Det kan också vara svårt för barn att minnas vad de faktiskt varit med om. Våra minnen hjälper oss att förstå vilka vi är, och om minnena är suddiga, osammanhängande, eller inte alls finns, kan det vara svårt att förstå mej själv och veta vem jag är. För att må bra behöver jag veta vem jag är, och jag behöver veta att jag är älskad.

Barn älskar att höra historier om sej själva. De vill höra om när de föddes, eller om när de på annat sätt kom till familjen, de vill höra om när de var bebisar och när de började prata, de vill titta på kort och filmer och se var de bodde och var de gick i dagis och i skola. De vill höra berättelser om och se kort på människor som varit viktiga för dom.

Ibland blev inte barnets första tid som vi önskade. Kanske mådde jag som förälder dåligt, kanske inträffade något så att barnet inte kunde få den trygghet hon behövde, kanske bodde barnet någon annanstans där tryggheten inte fanns. För det barnet kan det vara oerhört helande att få höra kärleksberättelser om sej själv. Berättelser där jag som vuxen berättar hur mycket jag skulle ha älskat barnet om jag hade haft möjlighet.

Varenda gång vi berättar om ett minne, öppnar vi en lucka till det minnet. När luckan är öppen har vi möjlighet at göra justeringar i minnet. Genom att berätta om hur vi önskar att det hade varit i stället, kan vi föra in nya känslor och upplevelser i minnet. Det är en fantastisk möjlighet att ändra det som varit.

Ulrika Ernvik
familjegladje.se